Dagarnas finaste
gömmer jag i silke
rött som vallmo
vänder det skira försiktigt
vill inte stöta
viker om och om igen
bäddar med mjuka omslag
djupt där inne
utom räckhåll för det vassa
utan att skadas
av det hårda
det som inte kunde uttalas
ett ögonblick ett leende
ljuset i dina ögon
som pärlor och guld
evigt blommande
inom mig
/ Margareta Sund
Föreningen Skrivare i Hälsingland 
Lämna en kommentar