Föreningen Skrivare i Hälsingland

Jag använder aldrig blyertspenna eller suddgummi. Jag skriver med reservoarpenna, Inför den här uppgiften fyller jag den med rubinrött bläck, plockar fram ett nytt kollegieblock och präntar en etta på papperet. Här ska radas upp de saker jag ångrar i mitt liv. Jag lutar mig tillbaka och blundar. Bökar runt i minnesbanken. Går metodisk igenom barndom, ungdom och vuxenliv. Sitter länge med pennan i högsta hugg. Vad ångrar jag? Letar efter ånger-minnen. Tomt.  Inte ett enda hittar jag.
   Jag tror ju inte att man har ett fritt val. Man kan bara välja på det sätt man gör. Och då vore det ju befängt att ångra något. Ingenting blir ogjort och risken att man blir bitter verkar alltför överhängande.
   Går in i vardagsrummet och rotar fram en gammal LP-skiva och lägger mig på golvet och lyssnar till Edith Piafs NON, JE NE REGRETTE RIEN. Så ska det låta, tänker jag och stämmer för full hals in i sången.
   Den röda ettan på papperet lyser i sin ensamhet.

Anita Eriksson