Föreningen Skrivare i Hälsingland

Det var i vitsippstid
på vallen rann det vita havet
ner över slänten
vi vågade gå lite barfota
barnen och jag
du
var inte dig själv
orkade bara sitta i fällstolen
och titta
på oss        på våren

Man hade just fällt storgranen
ett tomrum
stort som tre sekler
ljöd i luften
våra bara fötter
på stubben, våt av saven
som blödde
över årsringarna
så mödosamt tecknade
så lättvindigt avhuggna
vi räknade

Det var i vitsippstid
din sista
sommaren skulle överleva
                      dig

                         Elin Broberg