Föreningen Skrivare i Hälsingland

Det virvlade av rena kärleksdroppar i mitt hjärta. Städade bort allt gammalt, skurade väggar, tak och golv. Det blev så rent, inte ett dammkorn kvar. 

Trodde det skulle eka, men en ny röst hörde jag, där det förut var så tyst, ett nytt ansikte såg jag, där det förut fanns det brustna, det trasiga. De vackraste ögon såg på mig, den skönaste av människor. 

Solen sken in genom mitt unkna kärleksfönster, där ingen tittat in, aldrig någonsin. 
Nu öppnades det på glänt. 
Hörde glädjebruset från min själs flod, 
som likt en frisk älv forsade fram.

Ansiktet som såg ända in i mitt hjärta var vackert, rent. Det ropade nyfiket med sin nyförlösta röst. Talade ett språk så vackert.
Tog sig in i mitt hjärterum där ingen varit, såg i den glänsande tårespegeln min tvillingsjsjäl. 

Älskade kärlek, välkommen. Och så blev de ett. Blommornas omfamnande gav dem nytt liv. Ännu kan kärleken dofta. Jag som bara trott det var en illusion från ensamma själar. Men nu vet jag att jag lever, att hoppet kom, föddes, och fick liv … 

… och sen vaknade jag, med tårar fallande på min våta kudde …

Mia Svanerud