Isen lägger sig sent i år, men till Lucia fryser det på. Strömfåran i ån drar ihop sig och blir till slut bara en smal rännil. I fallet vid gamla kvarnen, där ån kröker sig, sveper det kalla vattnet stenarna i tunna genomskinliga linnen.
I början är stenarnas färger och former ännu synliga, isen bara en glasyr, men allteftersom dagarna går och kölden håller i inleder isen sitt byggande; lager på lager på lager. Framemot juldagarna har isen helt tagit över.
Nu bygger den efter eget bevåg, tar sin egen väg, lever sitt eget liv och på julaftonskvällen är det fullbordat.
Stenarna är nu en osynlig grund, islagren den uppenbarade ytan. Fallet vid kvarnen har
förvandlats till kullriga, frusna, gulvita tuvor och mellan dem i nya fåror strilar ån.
På natten skuttar en utter på de hala tuvorna, men likt ormens väg på hälleberget och skeppets väg över havet lämnar inte heller uttern några spår.
Det är precis här man snart kommer att hitta kroppen.
Men än är det julafton.
(Detta är inledningen till Leifs Strandbergs bok, ”En annan dag – Ett Söderhamnsmord”, 2010.)
Föreningen Skrivare i Hälsingland 
Lämna en kommentar