Föreningen Skrivare i Hälsingland

Sanningen möter mig med en kraft
så som en stormvind
som jagar det gömda bort
Öppnas gör min själ, 
den fylls av läkedom

Morgontrött så ler den, 
nyfödda andetag 
så törstande efter sanningens ljus
lyfter sin blick mot himmelen
Försiktiga tårar av glädje, 
över ljuset som brutit sig igenom, 
krossat lögnens galler, 
när tystnaden ebbat ut

Korsdraget och solens strålar, 
leker tafatt i hjärtats alla rum
Det förljugna mörkret
och lögnens dammiga unkenhet
slingrar sig skamset iväg,
kvävs av ljuset och dör

Jag är inte längre rädd, 
rädd för att alla ska få veta,
rädd för att mitt rätta jag ska synas,
rädd för den inre nakenheten
som håller på att födas
… Jag är inte längre rädd

Plötsligt kan jag andas igen,
Så länge sen den rena friska luften funnits där, om än någonsin
Nu börjar blommorna i min nakna själ, 
bilda en sommaräng, och den sjunger,

 Det är sanningen som rört vid mig
och själens gröna ängar doftar liv, och andas …
Det är sanningen som rört vid mig
sanningen som bär det gömda i sina händer, 
som trollar mig till liv 

Det är sanningen som gjort mig fri 

Maria Svanerud