De har funnits där länge. Varningstecknen. Men jag har blundat och slagit dövörat till. Det var när jag hade börjat spana efter en handväska i imiterat skinn, köpt en leopardmönstrad utanpåblus och finner mig stående med en flaska bladglans i handen som jag inser sanningen. Jag har kvalat in i tanteriet.
Allersprenumerationen. Småfågelsmatningen. Rabattkupongssparandet. Det nyväckta intresset för korsstygnsbroderi.
Bokcirkeln. Tantgympan. Inte bara tecken på tant utan bevis.
Jag borde ha anat oråd redan när jag började smörja in ansiktet med nattkräm. Apotekets. Eller när jag önskade fotvård i julklapp! För att inte tala om att jag tillbringat en hel eftermiddag med att sortera huset alla knappar efter färg och storlek och lagt dem i för ändamålet inköpta små plastaskar. Och tyckte det var roligt.
Jag kliver inte längre upp på badrumsvågen. Jag böjer mig över främmande barnvagnar och pratar barnspråk: ”Nej, men så pöt man ka vala da!” Pöt!
Stoppar pekfingret i väninnornas blomkrukor när de inte ser. Letar reda på recept hur man tillreder stuv och lagar det. Står i kö för gratis broddar hos kommunen och följer med intresse serien Rederiet som går i repris och som jag såg redan på 90-talet.
Ja, jag har köpt gåstavar och suckar ”Håhåjaja” flera gånger om dagen och när jag går på loppis vänder jag på kaffekopparna, gärna tunna med rosenmönster och studerar märkningen. Att jag två lördagar i rad spelat Bingolotto skyller jag dock på min sambo.
Medan tankarna far runt i skallen betraktar jag bladglansflaskan i min hand. Föreställer mig min stolta fönsterfikus med fina blanka blad. Så bestämmer jag mig. Halar upp plånboken, betalar och går ut ur affären. Jag har blivit en acceptant.
Föreningen Skrivare i Hälsingland 
Lämna en kommentar