Föreningen Skrivare i Hälsingland

Max två Digestivekex får man äta om man är hungrig vid sänggåendet. Det var bestämt sedan länge. Helst skulle det vara de med rågkorn från den billigare matbutiken. De hade mera tuggmotstånd än sorten från dyrare butiken, och vetskapen om att de var gjorda av råg gjorde att han kände sig nyttigare. Inte för att det spelade någon större roll. Så mycket som han tränade så var det helt oviktigt hur många kex han stoppade i sig. Ja, det skulle vara för sockermängden i kexen då, det var ju en ganska viktig faktor.

Hans pappa hade ju i vuxen ålder blivit diagnosticerad med diabetes, sorten där kosten står för den största delen av behandlingen, tillsammans med en receptbelagd tablett varje morgon.

Men, själv hoppades han att han hade ärvt sin mors anlag istället, ja, inte den psykiska läggningen då. Som henne ville han inte må inombords, inte för att han visste så mycket om moderns historia, och ville väl helst inte veta heller. Men han anade ju att det hade varit mindre roligt under barndomen. Så klart att han förstod det, men orka hålla reda på allt som hade varit. Han hade ju ett eget liv! Dessutom hade hans mamma klarlagt saker för honom, saker som var viktiga att känna till om livet. Förmodligen, trodde han, så var det saker som mamma själv inte hade fått veta av sina föräldrar. De verkade verkligen inte ha varit de bästa föräldrarna, men det gissade han sig också till, för hans mamma pratade aldrig illa om någon av dem, mumlade bara ibland att ”de hade gjort sitt bästa men att det bästa inte räcker ibland”. Hur som helst så kände han sig sedd och uppskattad av sin mamma, hon lät honom förstå att han kunde klanta till det hur mycket som helst och ändå så älskade hon honom. Jag älskar dig och tycker om dig. Du är viktig. Du är värdefull. Vad som än händer. Allt ordnar sig. Som mantran. Ibland undrade han om mamma menade vad hon sade till honom eller om hon sade det här för att hon själv skulle få höra dessa viktiga saker. Ja, mammas föräldrar hade ju liksom nästan sagt tvärtom till henne genom sitt sätt att vara mot henne. Så nog gick det att förstå att hans mamma ville göra gott mot honom för att ge honom bättre förutsättningar.

Han blev oftast glad när han tänkte på sin mamma, det var bara någon gång i månaden som mamma var lite extra beskyddande och jobbig. Mamma sade att det var pga “den tiden i månaden då hon är känsligare”, och fick en släng av sina katastroftankar. Han brukade alltid svara henne snabbt då, han visste att hon snabbare blev tyst och nöjd så. Det senaste året hade hon ändå blivit lugnare, det måste han ge henne, och förmodligen var det tack vare de senaste årens terapi, han visste inte så noga. Huvudsaken var att hans mamma verkade kunna hantera livet numera, hon verkade liksom mera lugn och nöjd. Som om hon sprungit ikapp, och nu kunde förstå spelreglerna. Det kändes verkligen skönt att ha en mamma som inte konstant bröt ihop i tårar, eller som var så lättskrämd att hon storbölade om något skrämde henne, eller som inte kunde hantera andra människor alls. Han hade skämts över henne förut. Han trodde inte att mamma visste det, han hade ju liksom bara sagt det till sin moster när hon hade frågat hur han mådde. Fast den senaste tiden ångrade han att han hade berättat det för någon alls. Andra hade ju inte med det att göra. Visst, det hade känts skönt att få prata med någon om de här förbjudna känslorna. För de kändes verkligen fel och förbjudna. Ens mamma ska man väl inte skämmas över? Men moster hade bara kramat om honom och sagt att hon förstod. Ja det hade känts bra då, men han undrade samtidigt varför moster inte hade frågat mera så att han kunde svara? Sällan att han tänkte säga något mera om ingen frågade! Pinsamt ju. Men ja, moster visste nu att han hade skämts, och det gjorde väl inget?

Nu när mamma mådde bättre och kändes mera normal så var det ju liksom inte samma känsla hos honom. Häromdagen hade han faktiskt varit jättestolt över henne när hon berättade att hon hade börjat rensa i förrådet och hade planer på att göra saker som hon hade längtat efter att få göra. Han kände sig hoppfull för sin mammas skull. Kanske skulle hon få leva ett bra liv. Äntligen. Ändå hade han sagt ifrån med tonläget och ögonkastet när hon hade sagt att hon kanske skulle kunna flytta, en hel timme ifrån honom! Trodde hon på fullaste allvar att det var grönt ljus att flytta ifrån honom?! Men det hade sett ut som om hon hade förstått budskapet i hans blick. Han hoppades då det, för han ville ju kunna få hälsa på henne lite nu- och då, så som han gjorde nu.

Nej, nu hade Digestivekexen tagit slut och nu var det kudden som väntade, nybäddat i sängen och han skulle sova så gott! ”God natt och kram mamma”, tänkte han och lade sig ned under täcket, ”sov gott”!

Charlotta Forslin